Posts Tagged ‘festival’

Som mångårig resident i Hässleholm känns det smått ironiskt att jag just i år bestämde mig för att gå på Siesta, mest med tanke på att jag dom senaste två åren faktiskt hållit till i västernorrland. Men sagt och gjort och 100 mil senare så hade man skånsk mylla under fötterna igen.  Siesta, eller kanske till och med Festival Blå minns jag som väldigt små, mysiga festivaler med intim stämmning, men oj vilken tillväxt det har skett! Och visst är det kul att se stan leva upp och speciellt då alla glada ungdomar som strövar omkring i sina festivaluniformer och säkerställer den riktiga festivalkänslan. Måhända att tillväxten hämmar intimiteten något, jag vill minnas att det i princip bara var musik-frälsta  individer på festivalerna i Hässleholm förr, nu har det graviterat mer mot folkfest vilket nödvändigtvis inte är något negativt. Hursomhelst, perfekt väder, kalla – men hutlöst dyra – öl och gott sällskap borgade för ett par härliga dagar med en hel del bra musik. Det roliga med festival är att man alltid hittar något nytt fräscht band som öser järnet på scen medans man kanske missar sitt huvudband, det slår aldrig fel. Ett band som jag verkligen hade sett fram emot var Bob Hund, men efter tio timmars plåtande kändes benen och skallen tunga och trötta och jag vände hem innan dom gick på. Å andra sidan snubblade jag ner till Playa-scenen när Odyssey lirade och jag blev riktigt imponerad av deras härligt egensinniga, psykadeliska och brutala hårdrock, ett band som kanske inte imponerat så där jättemycket när jag hört dom på youtube men som var grymt se & hörvärda live! Ett stort plus var att bassisten och tillika sångaren slog sin bas i smulor på slutet av giget; punkigt, old-school och alldeles, alldeles underbart…….

En annan alldeles underbar artist är Ane Braun som intog den stora Fiesta-scenen på Lördags eftermiddag. Jag älskar hennes vackra, sköra men samtidigt kraftfulla musik och det var en helt suverän spelning måste jag säga. Sången lät magiskt, musicerandet var felfritt och scenklädseln så passande till hennes musik och karaktär. Fram till scenen och plåta emellanåt men att få sitta i skuggan och bara njuta detta grymma framförandet var en av dom bättre stunderna för mig på Siesta.

Som festival är Siesta väldigt proffesionellt arrangerad, all heder till Markan och alla frivilliga och ofrivillga som jobbat med detta! Samtidigt känns festivalen lite strikt i överdrift; klungor med farbrå blå driver omkring och deras hang-arounds i ordningsvakterna ser väldigt allvarliga och uttråkade ut; detta i kombination stängsel, muddringar och hela fadderittan lägger ett lite trist lock på hela anrättningen. När jag tänker festival är det närmast dom sköna stunder man hade på Roskilde som dyker upp i skallen, det var liksom festival på riktigt då……anything went…..men kontrollapparatens tillväxt ligger ju i tiden så det är bara att gilla läget. Festivalbesökarna och speciellt dom ungdomar som intar campingen verkar ha skött sig exemplariskt, dom få dum-fyllor som inträffade verkar ha skett när ströfolk från stan kom in sent på kvällen och röjde som om det var en kväll på krogen. Men skit i d! Om jag då skall återvända till dom musikaliska upplevelserna så känns det väldigt relevant för mig att nämna ett av sveriges största hopp i det RIXfm-infekterade musikaliska landskapet vi lever i nuförtiden. Enter Graveyard!

Dom gjorde en riktig halleluja-spelning! Den här musiken är live-musik när den är som absolut bäst. Punkt. Zeppelin möter Black Sabbath möter det bästa från 70-talet i någon slags underbar psykadelisk, tung-gungig stoner-rock som helt omöjligt kan lämna någon oberörd. Fantstiskt så in i helvete! Jag upprepar, fantastiskt så in i helvete! Och när jag då är inne på ämnet stoner-rock får jag ta tillfället i akt att ösa lite beröm över Australiensiska kvartetten Wolfmother som också bjuder på härligt 70-tals-sväng. Va skall man säga? Dom har musiken, dom har definitivt  utseende, dom har attityden och dom hade publiken i sina händer. En tidsresa. Ett grymt avslut på en väldigt lyckad festival. Hatten upp!

Siesta 2011-06-03, kommer mycket mer………….

För mig är musik och fotografi magiskt och redan efter mina första timmar någonsin i den fantastiskt vackra och natursköna idyll vid Nämforsen som är platsen för Urkultsfestivalen kan jag snabbt konstatera att treenigheten är fullbordad då magin fullkomligt flödar vid denna lilla plats på jorden. Ett mer perfekt ställe att ha en festival på borde vara otroligt svårt att finna. För att komma till Urkult satte jag mig i bilen och körde hela 7 mil, dock så rörde sig resan inte bara i rummet, utan – uppfattningsvis – även sisådär 30 år tillbaka i tiden. Jag trodde hela hippie-kulturen hade uppslukats av den nya hårda världen där värden som ambition, cynsim, förnedringstv och gränslös ekonomisk tillväxt är väldigt, väldigt viktiga. Jag är själv intresserad av ideérna kring peace, love and understanding och levde några år ett ganska hippie-influerat liv; i slutänden fick jag ge vika för den nya hårda världen där värden som ambition, cynsim,  förnedringstv och gränslös ekonomisk tillväxt är väldigt, väldigt viktiga. Men så kom man då till Urkult, där till synes alla 7000 svenska hippies hade samlats för att njuta av underbart väder och en jävla massa bra musik! Man kan inte bli annat är varm inombords! Och vad skönt att inte se horder med dyngfulla människor som uppenbarligen inte åker på festival för gemenskap och musik. På Urkult samsas musikälskande hippies i fantasifulla utstyrslar med lekande barn och nyfikna bybor, det här är en festival som gör saker på sitt eget sätt. Och det funkar!!  

Innan jag åkte hit hade jag lyssnat på en del av banden lite snabbt över myspace och kunde finna en del intressant och även om jag inte hittade något fantastiskt så vet man av erfarenhet att studioinspelningar och live-framträdande är två helt skilda saker. Och vilka grymma framträdande man har fått se denna helg! Först ut för mig var Esbjörn Hazelius med musikantvänner; dom lirade i lilla danslogen som verkligen är en schysst lokal för den här typen av lågmäld akustisk musik Esbjörn bjuder på. Och det skall sägas att han lyckas mycket väl med att skapa en mysig och intim stämmning med sitt avslappnande mellansnack och sköna musik. På gitarr hade Esbjörn lånat Mattiaz Perez som jag såg på Lördagen tillsammans med fenomenale Nano Stern; latin möter svensk folkmusik i ett helt underbart akustiskt sväng!
Men vi återvänder till fredag eftermiddag och Nina Ramsby & Ludvig Berghe Trio. Wow! Vilken underbar personlighet och vilket suberbt musicerande från grabbarna! Nina propgerade hätskt mot låtlistor och stämmningen var på topp när Nina och killarna med härlig humor och underfundighet diskuterade vad dom skulle spela härnäst inför en väldigt nöjd och avslappnad publik. Jazzigt, svängigt, sorgset och glatt. Bra variation i låtmaterialet och hur bäst som helst! Och från Nina Ramsby går jag med ett leende på läpparna mot stora scenen för att bevittna Jaqee – och det skall erkännas, jag hade inte några stora förväntningar på Jaqee efter några lyssningar på myspace. Som roots-reggae-fan tyckte jag det lät lite för överproducerat. Men jag få skämmas, helt klart en av dom bästa spelningar jag dittills sett! Vilken energi den här tjejen här, här bar det av! Av musikerna fick jag dock intrycket av att dom gjorde en dag på jobbet men Jaqee, wow, hon lyfte den här dagen till oanade höjder! Jag stod längst fram vid scenen och fick en jävla massa bra foto tagna.
I detta läget kunde jag åkt hem glad och nöjd, men det gjorde jag självklart inte. Proggveteranerna Dag Vag stod näst på tur och dom ville jag naturligtvis se, proggrörelen förde med sig massor av bra musik. Men tyvärr tror jag att allt har sin tid, att som ung musiker stå på barrikaderna under 70-talet är en sak. Att trettio år senare försöka sig på någon slags tillrättalagd pensionärs-progg utan energi, inlevelse, passion och till synes glädje, det funkar inte alls! Faktum är att jag fick precis samma känsla av detta som när jag  såg Nationalteaternför en månad sen. Det kändes helt enkelt onödigt! Gubbarna gör sig själva en otjänst genom att befläcka ett svensk kultutarv – som proggen faktiskt är – på det här sättet. Och när det mest revolutionerande som sägs är “det är viktigt att rösta” ja då är patetiken på något sätt fullbordad. Från Nina Ramsby och Jaqee till Dag Vag var som ett slag i magen. Kontrasten var närmast brutal. Men så här är det på festival, ett och annat bottennapp åker man på och Dag Vag stod för det den här gången. Över denna helgen hann jag även beta av Theresa Andersson, Olga, Kroke, Tsuumi Sound System, Den Fule och Deodato Siquir; alla gjorde väldigt bra ifrån sig även om dom inte nådde upp till Jaqees höjder. Ett band som dock nådde upp till dom höjderna och faktiskt även översteg dom med säkert en tusen meter var det sista bandet jag såg innan hemfärd. Faela!!! Ja jisses, dom bjöd på en veritabel uppvisning i scenframträdande! Med glädje, glöd, intensitet och en sällan skådad energi framförde det här underbara malmö-kollektivet sin suvveräna musikaliska potpurri av latin-balkan-gypsy-reggae-swing utan pardon. Fullt ös från början till slut! Fakum är att det var totalt omöjligt att inte dansa till den här fantastiska musiken; musik som kommer till sin fulla rätt live. Grymt!
Sliten och mör i skallen efter tre dagars soniska och visuella intryck åker man så hem med fulla minneskort och jag kan inte annat än älska Urkult. Jag kan tänka mig att göra det här till ett stående inslag i mitt liv i framtiden. En helt otroligt skön festival! Eller för att citera dom två tjejerna som agera konferencierer på stora scenen. Urkult är hur kult som helst!

Den här festivalen plåtade jag för Festivalphoto och det finns massor av bilder att titta på och köpa vid  http://festivalphoto.net/index.php?page=2&festivalID=824